Princip sju

Främja polycentriska styrelseformer

Polycentriska styrsystem innefattar flera styrande organ som samverkar för att skapa och upprätthålla regler inom en specifik beslutsprocess eller plats. Detta anses vara ett av de bästa sätten att uppnå kollektiva insatser inför störning och förändring.

Huvudbudskap

Samarbete mellan institutioner och över skalor förbättrar konnektivitet och lärande mellan skalor och kulturer. Välordnade styrelseformer kan snabbt hantera förändring och störning för att de tas itu med av rätt folk vid rätt tillfälle.

Även om det finns många sätt att uppnå kollektiva insatser anses polycentricitet vara unikt. Klassiska studier på hållbarhetsstyren av social-ekologiska system belyser vikten av så kallade ”nested institutions”, eller nästlade institutioner (de normer och regler som styr mänskliga interaktioner). Dessa institutioner är kopplade genom en uppsättning av regler som samverkar över olika skalor, nivåer och strukturer så att problem kan lösas snabbt av rätt person vid rätt tillfälle. Nästlade institutioner möjliggör skapandet av kollektiva insatser och regler för samhällsengagemang som ”dockar in” i problemet som de är skapade för att lösa. I motsats till mer monocentriska strategier anses polycentrisk styrning stärka resiliensen av ekosystemtjänster på sex sätt, som också sammanfaller med andra principer i den här publikationen: de ger möjligheter för inlärning och experimenterande; de möjliggör bredare deltagande; de förbättrar konnektivitet; de skapar modularitet; de ökar potentialen för responsdiversitet och bygger redundans som kan minimera och rätta till fel i systemen. En annan anledning till varför polycentrisk styrning passar bättre för social-ekologiska system och ekosystemtjänster är att de ökar möjligheterna för traditionell och lokal kunskap att beaktas. Det här förbättrar i sin tur kunskapsutbyte och lärande mellan olika kulturer och skalor. Något som är extra tydligt i lokal och regional vattenförvaltning, t.ex. avrinningsområden i Sydafrika eller i förvaltningen av storskaliga irrigationssystem i Filippinerna. Där har polycentriska tillvägagångssätt underlättat deltagande för en rad aktörer och inkorporerat lokal, traditionell och vetenskaplig kunskap.

Trots det påverkas intresset för ”polycentriska angreppsätt” negativt av bristen på tydliga principer för hur det kan tillämpas i praktiken. Det finns flera exempel på olika försök till gränsöverskridande samarbete men väldigt få analyser av deras inverkan på styrning. Polycentrisk styrning innebär också tre utmaningar som kan försvaga istället för att stärka resiliensen av ekosystemtjänster. Den första utmaningen är behovet att balansera redundans och experimenterande mot kostnaderna av att involvera medlemmar från flera styrande organ och intressegrupper. South Africa’s National Water Act förespråkar till exempel en bred integrerad vattenresursförvaltning, men bekräftar också det reella behovet av att balansera bredden med kostnaderna. En andra utmaning är potentiella konflikter mellan olika användare av ekosystemtjänster. Det här leder ofta till den tredje utmaningen som inte bara handlar om att ta itu med politiska konflikter och det potentiellt snedfördelade nyttjandet av gemensamma resurser, men också så kallad ”scaleshopping”, där grupper som är missnöjda med politiken på en skala helt enkelt vänder sig till en annan mer gynnsam politisk arena för att uttrycka sina intressen.