Att restaurera en sötvattensjö i södra Sverige

Ringsjön i Skåne är ett klassiskt exempel på en grund sjö med klart vatten som skiftat och blivit en sjö med grumligt vatten i mycket övergött tillstånd.

Mälaren, algblommande vatten

B. Ekberg/Azote

Skiftet orsakades främst av en långsam ackumulering av näringsämnen i bottensedimenten som kom från gödselmedel som använts av närliggande jordbruk, men också från otillräcklig avloppsrening i privatägda hus längs sjöns stränder. Dessa långsamma variabler skapade förutsättningar för en ny uppsättning av återkopplingar som fick sjön att stabiliseras i ett tillstånd som istället för bottenlevande växter domineras av alger, av vilka några är giftiga och kan skada djur och människor (cyanobakterier). Sammansättningen av fisk, tidigare dominerat av rovfisken gädda, blev istället huvudsakligen sammansatt av arter som braxen och mört. Dessa fiskar är kända för att förstärka grumliga tillstånd genom att virvla upp näringsämnen från sedimentet och livnära sig på djurplankton, det naturliga rovdjuret för skadliga alger.

På grund av både långsamt näringsinflöde och långsam ackumulering i sjön, tog det årtionden att identifiera källan till vad som fått sjöns tillstånd att skifta och efter att ha förlorat möjligheten att förhindra skiftet, beslutade närliggande kommuner och vattenrådet att restaurera sjön till dess ursprungliga tillstånd i syfte att öka dess värde för turismen i regionen. Restaurering innebar begränsning av näringsinflödet för att minska den drivkraft som i första hand orsakat det grumliga tillståndet, men på grund av de stora och svårhanterliga mängder fosfor som lagrats i sedimenten var inte restaurering tillräckligt. Ytterligare insatser krävdes för att driva tillbaka systemet till sitt ursprungliga tillstånd och upprätta en annan uppsättning återkopplingar, som kunde hålla kvar systemet där. Lösningen var en omfattande biomanipulation, där stora andelar vitfiskarter togs bort. Metoden har tillämpats tidigare på liknande sjöar och bidragit till att öka betestrycket från djurplankton på skadliga alger, något som förväntas stärka balansen i återkopplingsmekanismen mellan plankton och alger.