Inledning

De senaste årtiondena har få koncept vunnit så mycket mark som resiliens, kapaciteten hos ett system eller en individ att hantera förändring och samtidigt fortsätta att utvecklas. Mycket forskning har sökt svar på hur resiliens i olika system antingen gynnas eller urholkas, vare sig det handlar om en individ, skog eller ekonomi. Men hittills har förståelsen för vad som faktiskt är avgörande för att bygga resiliens varit otillräcklig för att kunna tillämpa den i praktiken.

Applying resilience

För att kunna tillämpa resiliens krävs kunskap om hur vi bygger kapacitet för att hantera plötsliga förändringar. Att använda detta förhållningssätt innebär att vi förstått att människan inte står utanför, utan är en aktiv del av och interagerar med biosfären – det skikt av luft, vatten och landskap som planeten består av och där allt liv finns. Vi människor beror av och interagerar med biosfären genom vår användning av olika ekosystemtjänster, som vattnet vi dricker och använder i matlagning, grödor vi odlar för att få näring, reglering av klimatet och våra andliga eller kulturella kopplingar till ekosystem. Människor förändrar också biosfären på oräkneliga sätt genom aktiviteter som exempelvis jordbruk och byggande av vägar och städer.

”Resilienstänkande” undersöker hur social-ekologiska system, där människa och natur interagerar, på bästa sätt kan förvaltas för att säkerställa en hållbar och resilient tillgång av de väsentliga ekosystemtjänster människan är beroende av. Den här publikationen är en populärvetenskaplig sammanfattning av boken ”Principles for Building Resilience: Sustaining Ecosystem Services in Social-Ecological Systems”, publicerad av Cambridge University Press, 2015. Publikationen granskar och utvärderar de olika sociala och ekologiska faktorer som har föreslagits stärka resiliens i social-ekologiska system, presenterar sammanfattningsvis sju principer som anses stärka resiliens och diskuterar hur dessa principer kan tillämpas i praktiken. De sju principerna är 1) Bevara mångfald och redundans 2) Förvalta konnektivitet 3) Hantera långsamma variabler och återkopplingsmekanismer 4) Främja förståelsen av adaptiva komplexa system 5) Uppmuntra lärande 6) Bredda deltagandet 7) Främja polycentriska styrelseformer.

I den här skriften presenteras varje princip tillsammans med ett praktiskt exempel på hur principen har tillämpats. Det finns naturligtvis inga universallösningar för att stärka resiliens och alla principer som presenteras här kräver en nyanserad förståelse för när, var och hur de ska tillämpas och hur de olika principerna interagerar och beror av varandra. Innan du tillämpar någon av principerna är det viktigt att tänka igenom var det är du vill bygga resiliens och för vad (t.ex. bränder, översvämningar, pågående förändringar som urbanisering). En annan viktig aspekt är att ökad resiliens av befintliga ekosystemtjänster i ett område kan befästa och ytterligare förstärka befintliga ojämlikheter, till exempel när fattiga områden i städer drabbas av översvämningar orsakade av uppströms privat- ägt jordbruk eller skogsbruk. Viktiga avvägningar mellan olika ekosystemtjänster måste göras (t.ex. produktion av grödor och biologisk mångfald), och det är inte möjligt att öka resiliensen i alla ekosystemtjänster samtidigt. Med detta i åtanke ger de sju principerna vägledning till viktiga möjligheter att ingripa i och “arbeta med” social-ekologiska system för att säkerställa att systemen förblir resilienta och kan tillhandahålla de ekosystemtjänster som behövs för att upprätthålla och stödja människors välfärd i en snabbt föränderlig och allt mer trångbodd värld.