Princip två

Förvalta konnektivitet

Konnektivitet kan vara både bra och dåligt. Hög konnektivitet kan underlätta återhämtningen efter en störning men väl sammanlänkade system kan också sprida störningar snabbare.

Huvudbudskap

Konnektivitet kan både öka och minska resiliensen i social-ekologiska system och de ekosystemtjänster som de producerar. Väl sammanlänkade system kan återhämta sig från störningar snabbare, men i alltför sammanlänkade system riskerar störningar att spridas snabbt i hela systemet, så att alla systemets delar påverkas.

Med konnektivitet avses strukturen och styrkan i de kopplingar genom vilka resurser, arter eller aktörer sprids, migrerar eller samverkar över områden, livsmiljöer eller sociala nätverk. Tänk dig fläckar av skog i ett landskap: skogslandskapet är systemet, skogsfläckarna är delar av systemet. Hur de är sammanlänkade avgör hur lätt det är för en organism att flytta från en fläck till en annan. I varje system avser konnektivitet karaktären och styrkan av interaktionen mellan de olika delarna. I exempelvis sociala nätverk är människor enskilda aktörer i ett system som är ett kontaktnät.

Graden av konnektivitet kan påverka ekosystemtjänsters resiliens på en rad olika sätt och kan skydda ekosystemtjänster mot störning, antingen genom att underlätta återhämtning eller förhindra störningen från att sprida sig. Effekten av återhämtning kan påvisas i korallrev där närbelägna rev utan fysiska barriärer ökar återkolonisation av arter som kan ha gått förlorade efter störningar som stormar. Den grundläggande mekanismen är att opåverkade rev kan fungera som tillflyktsorter och påskynda återhämtningen av förstörda områden, vilket säkerställer behållande av de funktioner som behövs för att upprätthålla revet och tillhörande ekosystemtjänster.

Den kanske mest positiva effekten av konnektivitet i landskap är att den kan bidra till att bevara den biologiska mångfalden. Det sker tack vare att lokala utdöenden av arter i grönområden med hög konnektivitet kan kompenseras av inflödet av arter från omgivningen. Mänskligt orsakad fragmentering av ekosystem, genom till exempel vägar eller dammar, skapar minskad konnektivitet och kan ha en negativ effekt på en populations livskraft, särskilt bland stora däggdjurspopulationer. Projektet Yellowstone to Yukon i Nordamerika (y2y.net) är ett exempel på naturvårdsplanering som jobbar med att återkoppla stora grönområden med varandra genom att återställa vilda korridorer. Genom samarbete med olika aktörsgrupper är Y2Y:s främsta mål att koppla ihop åtta prioriterade områden som fungerar som viktiga vilthabitat eller korridorer i ett område som sträcker sig över 1,3 miljoner kvadratkilometer.

För mycket konnektivitet kan också vara ett problem. Ibland kan faktiskt begränsad konnektivitet öka resiliensen av en ekosystemtjänst genom att fungera som ett hinder för spridning av störningar som exempelvis en skogsbrand, och ett alltför sammanlänkat system kan minska sannolikheten för en populations överlevnad när hela populationen riskerar att påverkas av samma störning.

I mänskliga, sociala nätverk kan konnektivitet bygga resiliens i ekosystemtjänster genom förstärkta och förbättrade möjligheter till styrning. Hög konnektivitet mellan olika sociala grupper kan öka informationsutbytet och bidra till att bygga både förtroende och ett tillmötesgående klimat, där vissa aktörer kan fungera som kontakter till andra aktörer och ta in externa perspektiv och nya idéer. Men precis som att för mycket landskapskonnektivitet ökar risken för att störningen sprids, kan väl sammanlänkade aktörer med liknande typer av kunskap och preferenser leda till negativa utfall. Studier visar att när homogenisering av normer sker sjunker den utforskande förmågan hos sociala aktörer, vilket kan leda till en situation där alla medlemmar i ett nätverk tänker på samma sätt och tror att de gör ett bra jobb när de i själva verket är på väg in på ohållbara banor.

Hur kan vi hantera konnektivitet?

Som med alla principer är tillämpningen oundvikligen kontextberoende. Att praktiskt hantera konnektivitet är en ambitiös strävan, men några riktlinjer är:

Kartlägg konnektivitet. För att förstå effekten som konnektivitet har på resiliensen av en ekosystemtjänst är det första steget att identifiera relevanta beståndsdelar, deras omfattning, deras samspel och hur starkt kopplade de är. När det är gjort kan visualisering och analysverktyg avslöja nätverkets struktur.

Identifiera viktiga faktorer och samspel. För att kunna styra möjliga insatser och optimera konnektivitet är det viktigt att identifiera centrala noder eller isolerade delar av systemet. Det kan bidra till att identifiera sårbara och resilienta delar av systemet.

Återställ konnektivitet. Detta innebär att bevara, skapa eller utesluta noder. Ett exempel är projektet Monteregie Connection i södra Quebec, Kanada, som jobbar med att synliggöra och förstå kopplingar mellan ekosystemet och människorna i regionen. I samarbete med aktörer i samhället är syftet att göra landskapet och dess ekosystemtjänster mer resilienta inför möjliga miljöförändringar.

Optimera nuvarande konnektivitet. I vissa fall kan det vara bra att minska eller strukturellt förändra konnektiviteten av ett system för att öka resiliensen, till exempel genom att göra det mer modulärt. Förlusten av el över östra USA och Kanada i början av 2000-talet som påverkade cirka 50 miljoner människor, är ett exempel på ett nätverk där lokala fel i ett mycket sammanlänkat system så småningom ledde till total systemkollaps.