Princip fem

Uppmuntra lärande

Kunskap om ett system är alltid partiell och ofullständig och social-ekologiska system är inga undantag. Insatser för att stärka resiliensen i socialekologiska system måste därför stödjas av kontinuerligt lärande och experimenterande.

Huvudbudskap

Lärande och experimenterande genom adaptiv och samverkande förvaltning är en viktig mekanism för att bygga resiliens i social-ekologiska system. Principen säkerställer att både olika sorters kunskap och olika kunskapskällor värderas och tas i beaktande när lösningar utvecklas, vilket också leder till ökad villighet att ta rimliga risker och experimentera.

Resiliens handlar om att hantera förändring, och att anpassa och transformera som svar på när förändringar sker. Eftersom social-ekologiska system alltid är under utveckling finns ett konstant behov av att revidera befintlig kunskap så att anpassning till förändringar och metoder för förvaltning möjliggörs. Adaptiv förvaltning, adaptiv samverkan och adaptiv styrning kallas några av de angreppssätt som fokuserar på inlärning som en väsentlig del av beslutsfattandet. De baserar sina strategier på det faktum att kunskap är ofullständig och att osäkerheter, förändringar och överraskningar spelar en viktig roll i förvaltningen av social-ekologiska system.

Inom adaptiv förvaltning är det avgörande att formulera, testa och utvärdera alternativa antaganden om hur systemet fungerar. Därför handlar adaptiv förvaltning om aktiv inlärning – att lära genom att göra, genom att prova fram alternativa förvaltningsmetoder. Adaptiv samverkan fokuserar också på att lära genom att göra, men med större betoning på kunskapsdelning mellan olika samhällsaktörer och beslutsfattare. Adaptiv styrning i sin tur fokuserar på att öka lärande genom kunskapsdelning som överbryggar olika organisationer och institutioner. Den här typen av gränsöverskridande lärande syftar till att utveckla nya samhällsnormer och främja nya samarbeten. Även om forskare och olika expertorgan ofta genomför kontroller och försök, och på så sätt lär sig under processen, finns det en växande insikt i hur viktigt ett bredare deltagande är för att stimulera inlärning bland olika samhällsgrupper.

Fler samverkansprocesser kan också bidra till att synliggöra värdet av ekosystemtjänster. Ett av de mest kända exemplen är Kristianstads våtmarksområde i södra Sverige. Allt snabbare stadsutveckling ledde här till ökad degradering av de vidsträckta våtmarkerna, ett då lågt värderat område. Men tack vare en omfattande samverkansprocess bland lokalbefolkning och politiker, har synen på våtmarkerna förändrats. Idag kallas inte längre staden för ”vattensjuk” och Kristianstads vattenrike ses nu som ett högt värderat område för en rad olika ändamål, däribland rekreation. På samma sätt har föreställningen om tillståndet av Stora barriärrevet i Australien ändrats bland politiker och allmänhet. Från en uppfattning om att revet varit fläckfritt och orört till insikten att Stora barriärrevet är allvarligt hotat. Det här perspektivskiftet har banat väg för starkare skydd av reven och dess ekosystemtjänster. Båda dessa exempel på perspektivskifte kom till stånd på grund av processer för gemensamt lärande.

Hur kan vi uppmuntra lärande?

Det finns överlappande riktlinjer för hur vi bäst kan stötta lärande och gynna resiliens. De viktigaste är:

• Stötta långsiktig miljöövervakning som tar hänsyn till både sociala och ekologiska aspekter.

• Möjliggör interaktion som öppnar upp för engagemang mellan deltagare.

• Engagera en mångfald av deltagare.

• Etablera en passande social kontext för kunskapsdelning.

• Säkerställ tillräckligt med resurser för att processerna för gemensamt lärande ska bli av.

• Möjliggör för människor att knyta nya kontakter och skapa nätverk för praxis

Hur läroprocesserna utformas är avgörande. Därför är det viktigt att tänka på förutsättningar och hinder som kan påverka effektiviteten av lärandet. Kontraproduktivt eller dysfunktionellt lärande kan leda till strategier och beteenden som hotar funktionen av hela social-ekologiska system. Som exempel finns Naomi Oreskes och Erik Conways bok Merchants of Doubt (2011) som beskriver den systematiska anti-miljö kampanj som bedrevs i USA i syfte att underminera miljöforskningen genom att betona osäkerheter och ”skapa debatt”. Maktdynamik kan också påverka hur lärande sker. Det finns många exempel där vetenskaplig kunskap prioriteras framför andra kunskapssystem, i både lärande och förvaltning, och traditionell eller lokal kunskap i synnerhet ignoreras. Ett känt exempel är kollapsen av Kanadas torskfiske på 1990-talet. Lokala fiskare hade uttryckt allvarlig oro över märkbara förändringar  torskbestånden, men blev ignorerade under flera årtionden.